Läs mer: Vad är det här? Läs mer om Baaam
Den här texten har uppdaterats.
Sedan april 2016 har ensamstående kvinnor i Sverige rätt till assisterad befruktning, en möjlighet som tidigare bara funnits för gifta par, sambor och registrerade par. Men kötiderna för inseminering och IVF är långa och många svenska kvinnor åker fortfarande till kliniker i Danmark för att få hjälp.
En av de kvinnorna är Annika Leone, journalist och 42 år gammal. Hon började för några månader sedan fundera över vad i livet som gör henne lyckligast, och svaret var hennes treåriga dotter Lilo.
– Jag tänkte att det skulle vara fantastisk att ha ett till barn, och varför skulle inte jag kunna få den möjligheten även om jag är singel? När man inte har så lätt för relationer finns ju möjligheten att ta hjälp, säger hon.
Men det var svårt för Annika att få hjälp med assisterad befruktning i Sverige. Hon fick svaret från kliniker att hon på grund av sin ålder inte har en stor chans att bli gravid och att IVF var det som skulle vara aktuellt för henne. Men kliniker inom landstingen tar sällan emot kvinnor över 40 år, och privata kliniker får ännu inte utföra IVF med donerade spermier.
Dessutom är köerna inom landstinget långa, och Svenska Dagbladet rapporterade i december att vissa regioner räknar med väntetider på upp till tre år innan man kan påbörja behandlingen.
Därför vände sig Annika till Danmark för behandling, och för några dagar sedan gjordes hennes första inseminering på en klinik i Köpenhamn.
– Först behöver du se vad du har för hormonvärden i kroppen och göra en undersökning med ultraljud för att se hur bra ägg du har. Efteråt har man ett samtal med kliniken och går igenom hur chanserna ser ut för att bli gravid. I mitt fall har jag bra värden, så jag sa ’då kör vi’. Så fort det finns tecken på förhöjda hormonvärden, alltså att man har ägglossning, åker man till kliniken för insemineringen, berättar hon.
Det är viktigt att säga att det är en donator, inte en pappa
Timmarna innan Annika kom till kliniken tvättades donatorsperman för att sortera bort manliga könshormoner, bakterier, döda spermier m.m. Det görs för att se till att bara de bästa och snabbaste spermierna kommer upp i livmodern.
– Sedan låg jag som i en gynställning och spermierna fördes in i livmodern genom en kateter. Det gick supersnabbt. Det var lugn stämning och jag fick ett mysigt rum. Sedan låg jag kvar i ungefär 30 minuter och tog det lugnt.
Annika har hela tiden skrivit väldigt öppet om hela processen på bloggen. Tankar om donatorn, familj och hur kroppen känns dokumenteras för hennes läsare.
Var du nervös?
– Ja, jag var jättenervös. Framför allt för att inte hinna dit i tid. Jag hade också mycket tankar kring att det är en donators spermier som ska in i mig, det är en märklig känsla. Men det var väldigt skönt när det var över första gången.
Annika Leone är journalist och bloggar på tidningen Mama. Foto: Privat
Nu väntar graviditetstest för Annika. Det ska göras 14 dagar efter insemineringen, och förhoppningsvis behöver hon inte åka tillbaka till kliniken för ett nytt försök.
– Men om testet är negativt åker jag dit igen vid nästa ägglossning och gör ett nytt försök.
Uppdatering 7 mars:
Två veckor efter att artikeln skrev har Annika gjort tre graviditetstest – och hon är gravid! På sin blogg skriver Annika att hon gjorde ett andra och tredje test efter att det första var otydligt.
Hur mycket man får veta om donatorn är upp till dig. Du kan gå in som privatperson på en spermabank och beställa egen donatorsperma som levereras till din klinik. Information om till exempel utbildning, intressen, hårfärg, hudfärg och längd går att få, och du kan till och med se bilder på donatorn som barn.
Annika valde att inte ta reda på särskilt mycket om donatorn, den enda önskan hon hade var längden.
– Det har inte varit så viktigt för mig, jag har inte brytt mig om hudfärg, hårfärg, ögonfärg osv. Jag hade ett krav, som dock inte var så allvarligt, att donatorn skulle vara över 180 cm. Vi är väldigt långa i vår familj och jag ville att barnet skulle vara på samma våglängd.
Den viktigaste frågan när man väljer donator menar Annika är att bestämma om du vill ha en kontaktbar donator eller icke kontaktbar donator. Med andra ord: om barnet ska ha rätt att kolla upp vem donatorn är när han eller hon fyller 18.
– Det var svårt för mig att veta hur jag skulle tänka. Men jag kan inte veta hur mitt eventuella, framtida barn kommer känna inför den frågan, så jag valde kontaktbar. Jag vill att det ska vara mitt barns beslut, inte mitt. Det jag kan göra är att förklara för barnet hela tiden var han eller hon kommer ifrån och hur jag tänkte. Det är till exempel viktigt att säga att det är en donator och inte en pappa, säger Annika.
Du var varit väldigt öppen om din insemination på din blogg på Mama, vilka reaktioner har du fått?
– Mest positiva, men en del negativa efter att jag berättade om det i Nyhetsmorgon. Det var någon som tyckte att det var ett hemskt val att göra för ett barn. Att alla barn har rätt till sin pappa. Jag tycker det är ett extremt omodernt att tänka på, jag tycker att barn har rätt till en eller flera bra föräldrar. Ett tryggt liv.
Upplever du att det fortfarande är skambelagt att skaffa barn och familj på ett sätt som bryter mot familjenormen?
– Absolut. Allt som går utanför kärnfamiljen anses normbrytande. Vi kan tycka att Sverige är ett modernt land, men det är vi faktiskt inte. Jag mötte fördomar redan när jag fick barn första gången med en man som jag inte var ihop med. Det var skandal för vissa, men vi har ett bra förhållande med varandra och en bra relation med vår dotter. Vi måste bryta de här normerna som vi har levt efter i så många år, och där har danskarna kommit längre.
Annika har fått flera mejl från kvinnor som funderar på assisterad befruktning. Hennes råd är att lita på sin egen förmåga som förälder och att inte lyssna så mycket på andra.
– Jag tror att många är rädda för att de inte kommer klara av att vara förälder på egen hand. Det är inte så läskigt, det går alldeles utmärkt. Lyssna till dig själv och försök att inte påverkas av människor runt omkring som slänger ur sig klumpiga saker.
Foto: Privat
