Sabina Ddumba uppmuntrar kvinnor att ta plats: "Kan jag så kan du"

Läs mer: Det här är Baaam

Sedan vi hörde ”Scarred for life” för första gången kan vi inte få nog av Sabina Ddumbas fantastiska röst. Hon släppte sitt debutalbum Homeward Bound förra året, och Baaam träffade Sabina för att prata om musiken, jämställdhet och att gå sin egen väg.

Hur är det att vara ung tjej i musikbranschen?

– Jag har sedan jag var 15 hållit på med musik, vilket har gjort att åldersskillnaden suddats ut. Men jag kan märka det på hur folk pratar med mig. En del kan säga saker som ”du är så ung” och ”du är så liten” eller ”varför tror du att du vid en så ung ålder har lyckats åstadkommit allt det här?”. Den frågan är inte riktigt legitim, jag har jobbat hårt och det har gett resultat.

Är du feminist?

– Absolut! Jag brinner främst för frågor i länder som inte har det lika bra som vi. Sverige har väldigt långt kvar när det kommer till jämställdhet, men det finns så mycket hemska saker som händer på andra platser i världen, som är riktigt fucked up. Det är när jag tänker på det, som det brister i hjärtat.

Tycker du att det är viktigt att kvinnor tar plats?

– Det är väldigt viktigt men det är också väldigt svårt. För mig har det varit självklart att ta plats för att jag har varit tvungen att göra det sedan jag var liten. Jag har alltid varit yngst, jag har flera äldre syskon och när jag gick i grundskolan var jag ett år yngre än de andra. Det känns som att jag så ofta var tvungen att berätta att ”här är jag och jag är så här”. Jag har försökt att få fram att bara för att jag är yngre, så betyder inte det att jag inte vet bättre.

– Jag tog den kampen ganska tidigt. Så det känns naturligt för mig att ta plats och jag tycker det är väldigt viktigt att andra kvinnor att göra det. Det hjälper ju inte att jag säger att andra ska göra det. Men jag får väl vara ett exempel. Kan jag, så kan du!

Har du alltid gått din egen väg?

– Ja. Frågar du min pappa kommer han säga att ”det spelar ingen roll vad jag säger till Sabina, hon gör som hon vill”. Jag har aldrig varit rebell och struntat i vad min pappa säger, men har jag känt att jag ska göra en sak så har jag gjort det.

Vad är ditt bästa tips till andra som vill våga gå sin egen väg?

– Gör det helhjärtat! Och var beredd på att förlora. Ge allt men var realistisk!

Vad är din största dröm när det kommer till musiken?

– Att göra det här så länge jag kan. Jag är dålig på att drömma, jag har alltid varit en realist.

Hur kommer det sig?

– Jag tror det handlar om min bakgrund och hur min familj har haft det. Jag har varit i många situationer där jag inte kunnat tänka ”om det bara kunde vara sådär”, för det kommer inte hjälpa, utan istället fått tänka ”hur tar jag mig ur det?”. Min högsta dröm var alltid att bli artist, men jag sa aldrig det och var alltid beredd på att det kanske aldrig händer. Händer det kommer jag göra det till hundra procent, skiter det sig får jag väl göra något annat. Så länge jag får göra det här och så länge mina låtar kan betala min hyra är jag nöjd.

På tal om din bakgrund flyttade din mamma tillbaka till Uganda när du var åtta år. Hur har det påverkat dig?

– Jag tror att jag har påverkats mest av att jag såg hur min pappa tog hand om väldigt många barn själv och har sett hur han har löst situationer. Han hade inte velat jobba så mycket som han var tvungen att göra med sex barn, men han var aldrig egoistisk och gjorde det ändå. Jag är ganska lik min pappa på det sättet. Hamnar jag i en situation där jag inte kan tänka på mig själv först så vet jag hur jag ska hantera det.

Foto: IBL