Sandra, 27: Jag gifte mig – och det var inte den bästa dagen i mitt liv

Av: Sandra Hjort

– Känns det pirrigt? viskar min svärmor i mitt öra.

I nästa andetag lägger hon själv till ”det är klart det gör”.

Det är min bröllopsdag och om bara några minuter ska jag säga ja till mitt livs bästa person. Frågan om huruvida jag är nervös eller inte känns kanske överflödig, som om svaret är givet. Men för mig är det inte så.

För det är faktiskt inte den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag står inte där och är pirrig. Jag vänder mig inte om och fnissar mot förväntansfulla brudtärnor. Jag behövde inte torka några tårar när jag såg min blivande man i kostym och har både lyckats få i mig mat och hunnit med att andas. Men om detta vågar jag inte berätta. Jag vågar inte säga till någon hur det ligger till så jag nickar jakande och säger ”jo, jag är nog lite pirrig” och ”ja, det känns helt fantastiskt”.

För det borde ju vara så. Eller?

Egentligen hade vi gjort allt enligt boken. Vi bestämde datum, kyrka och bokade ett band som började öva in våra sånger. Jag hittade en vintagering och den vackraste klänningen jag kunde tänka mig. Allt flöt på enligt planerna och inbjudningarna var redan utskickade när vi en dag insåg att vi tänkte på bröllopet med en klump i magen. Att alla förberedelser vi gjorde var saker vi ville få undanstökade så fort som möjligt.

Ingen av oss hade ju någon dröm kring hur vår dag skulle se ut så vi planerade den så som vi sett andra göra. Så som alla ljuvliga inspirationsbilder på Pinterest ser ut. Vitt, krispigt, fluffigt, drömmigt, glatt och kärleksfullt. Men för vem gjorde vi så?

Vi stannade upp och bestämde oss för att göra det på vårt sätt istället. Några månader innan den stundande vigseln ringde jag runt och tog tillbaka våra inbjudningar. Den nya planen innehöll en enkel vigsel i rådhuset med de allra närmsta familjemedlemmarna. Finkläder och vigselring men varken band, fotograf, blommor eller annat krusidull. Det var min blivande make och hela livet vi har framför oss jag ville lägga energi på – inte på en lantligt inredd lada med DIY-pynt som gjorts ett år i förväg. Och det blev bra. Klumpen i magen minskade och vi tog oss igenom bröllopshelgen utan några större svårigheter. Men i efterhand är det precis så jag ser på det, som något vi tog oss igenom.

För bröllopet i sig kan ju inte vara målet lika lite som en förlossning är målet med en graviditet. Det är ju livet som kommer sen som spelar roll. Alla de dagar av glädje, sorg och vardagsbestyr som vi ska dela.

Så nej, dagen jag gifte mig var inte den lyckligaste stunden i mitt liv. Jag måste våga erkänna det nu. Men ring mig gärna en lördag när solen skiner och vi är ute på skogsutflykt och fråga samma sak. Då kommer jag kunna svara med hela hjärtat att ”jo, nog är det lite pirrigt”. För det är här, i det liv vi skapar tillsammans som alla mina bästa stunder uppstår. Det är då jag inser varför det är han och jag.

Det är då jag förstår varför verkligheten är tusen gånger bättre än alla inspirationsbilder på Pinterest.

Foto: Sandra Hjort/atilio.se