Annons
 

Flora Wiström: Jag vill att min kompis ska räknas lika mycket som min partner

Flora Wiström om vikten att ta hand om varandra. Inte bara i termer av partners och kärleksrelationer.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

Jag lånar stolar från hyreshusets gemensamma balkong och bär in dem i lägenheten. De är mögliga och smutsiga från cigarettfimpar, men ser ganska fina ut när jag lägger rutiga kökshanddukar på sitsarna. Jag har satt nya kronljus i ljusstakarna, vikt servetterna i trianglar och dukat med huvudrättstallrik och assiett. Ska vattenglaset stå till höger eller till vänster om vinglaset? Då får jag ett sms:

Annons

Hej gullis! Kan jag ta med min kompis?

Jag har bara sju stolar. Jag bor i en trång etta. Tyvärr, det blir för trångt, svarar jag följt av några sorgsna emojis, men absolut nästa gång. Jag lägger knivarna med eggen inåt och en sked ovanför varje tallrik, jag river gurka, saltar och kramar ur den. När jag finhackar vitlök får jag ett till sms, den här gången från en annan person:

Du, tänkte bara kolla, kan min flickvän haka?

Oj. Men såklart. De sitter ju praktiskt taget ihop med varandra. Det var ju till och med elakt av mig att inte bjuda in flickvännen direkt. Vad exkluderande. Jag svarar Ja ofc, klart ni ska komma båda två!

Läs även: Bli din egen bästa vän – lär dig självmedkänsla i tre enkla steg

Det här kan vara ett exempel ur mitt liv, men lika gärna ur någon annans. Varför gör vi så? Varför händer det här gång på gång, i olika konstellationer och sammanhang, att en kärlekspartner är en given gäst medan en nära kompis inte räknas lika mycket som en partner? Om man är singel, har man mindre rätt till sällskap då? Och dessutom: alla vill för fan inte ens vara ihop med någon.

Jag tänker på helgen som jag tillbringade med min kompis och hennes pappa. De erbjöd mig skaldjur som såg ut som dinosaurieklor och vi drack vinho verde och turades om att sitta på den soligaste platsen för att inte bränna oss. Min vän fick röda fläckar under ögonen, där huden är som tunnast. När vi skiljdes åt sa jag: ”Tack för att jag får crasha er familjesemester!”, och de kramade om mig och sa: ”Det har bara varit roligt.”

Det är så fint att få ta del av en annans familj på det viset; en ynnest man hade när man var yngre och åt mellis i olika familjers kök. Men idag är den platsen nästan som reserverad till en eventuell kärlekspartner. Men jag vill introducera fler vänner till min familj, och jag vill träffa mina kompisars syskon och föräldrar.

Läs den här krönikan också: Flora Wiström: ”Män som betalar 17 kronor extra är inte diskriminerade – kvinnor är”

Dagen efter min middag, när jag ska bära ner tomglasen till miljöstugan, ringer mamma. Jag klämmer fast telefonen mellan kind och axel och trycker på hissknappen. Hon frågar hur jag mår. Sedan frågar hon hur mina närmsta vänner mår. Hon gör det lika självklart som hon frågar hur det är med min pojkvän. Det är inget jag har bett henne om. Hon bara gör det.

När jag hade den där middagen tänkte jag inte på samma sätt som jag gör idag. Idag har jag vett nog att fatta att det finns olika typer av partnerskap, och att alla partners ska inkluderas och värderas lika högt. Oavsett om det handlar om att bjudas med på släktmiddag eller komma som plus en till en fest.

Partner som partner.