Klara Rydström: ”Magen styr mitt liv – men jag får ingen hjälp”

Text: Klara Rydström

Det är 2015 och kulmen är nådd när jag är på semester i Grekland. Jag är inte gravid, men det spänner som gravidmage över bikinin och jag har ont. Jag vaggar hem från restaurangen och lägger mig kvidande på hotellsängen. När jag kommer hem kontaktar jag vårdcentralen. I många år jag har lidit i tysthet över min värkande, svullna och oberäkneliga mage. 23 år gammal går jag äntligen till en läkare.

Han säger att det inte är något ovanligt för duktiga flickor i min ålder. Tvärtom – närmare 10 procent av befolkningen tros lida av IBS – de flesta av dem är kvinnor. Han borde remitterat till en specialist men istället blir jag hemskickad med rådet att testa mig fram på egen hand.

”Sluta stressa, ändra kosten”.

”Tack”, säger jag och börjar undvika gluten, havre, soja, laktos, lök och baljväxter.

Det känns som om jag utvecklar en ätstörning. Jag går med i Facebookgrupper med alla andra som inte heller fått hjälp och motvilligt blivit till sina egna försökskaniner.

Men magproblemen kvarstår och det blir värre när jag är stressad. På väg till universitetet håller jag på att bajsa på mig. Jag står som fastfrusen på gatan, grips av förlamande ångest och ringer min mamma i total panik. Med hundradelar tillgodo hinner jag fram till en toalett. Det är inte första eller sista gången.

Magen styr mitt liv och oron inför att inte ha en toalett nära är konstant. I en av Facebooktrådarna läser jag att många blivit hjälpa av Loperamid, tabletter som används mot tillfällig turistdiarré. Jag vänder mig till vården och får ett recept utskrivet. Med två tabletter om dagen lindras besvären, men de försvinner knappast.

Jag börjar misstänka att det har med menscykeln att göra. Många som lider av endometrios blir feldiagnosticerade med IBS, symtomen är lika. Läkaren jag träffar konstaterar att det sannolikt kan vara endometrios och att jag borde prova p-piller. Jag berättar hur jag tidigare testat flera olika hormonpreparat men att det fått mig att må oerhört psykiskt dåligt. Läkaren säger att han förstår, men det gör han inte. Han hälsar mig välkommen tillbaka den dag jag vill testa hormonbehandling.

”Tack”, säger jag och går med i Facebookgrupper där Endometriosdrabbade personer delar sina erfarenheter. Vissa förespråkar hormoner, andra tipsar om så kallad naturlig läkning. Berättar om hur de kunnat minska besvären genom att anpassa kost och levnadssätt.

Precis som med IBS verkar det handla om att testa sig fram. Experimentera med den egna kroppen.

Mellan raderna avslöjar inläggen att vi är många som är trötta. Vi förminskas till prestationsprinsessor som är så duktiga att vi borde kunna ta om vår egen skit – bokstavligt talat. Om det är IBS, endometrios, eller någon annan diagnos som drabbar kvinnor och icke-män spelar ingen roll – ansvaret läggs på individen.

När ska samhället och sjukvården förstå att det är problem som behövas hanteras på strukturell nivå? Fram till dess fortsätter Facebookgrupper vara mitt största stöd.

Läs mer:

Nathalie Mark: ”Hormoner är inget man leker med – men det är vad som sker nu”
Hulda Andersson om livet med endometrios: ”Jag gallskrek genom akuten”
Allt du behöver veta om IBS – och hur du vet att du inte har det