”Den 30:e mars (2017) så fick jag reda på att jag var gravid. Jag fick panik och det fick även min pojkvän. En vecka senare så satt jag på gynmottagningen och pratade med en barnmorska som ville starta avbrytandet av graviditeten redan samma dag.
Jag skulle göra abort i vecka fem av min graviditet, en medicinsk abort som görs genom att äta piller.
I ett litet rum på sjukhuset, med min nervösa pojkvän satt jag och hade jätteont ända tills jag fick åka hem – fortfarande i smärtor.
En vecka senare hade jag fortfarande väldigt ont. Eftersom de hade sett en infektion vid första undersökningen åt jag samtidigt antibiotika. Men något kändes ändå fel och jag sökte vård igen. Efter en ny antibiotikakur tvingades jag söka vård akut. Då konstaterades det att jag hade rester kvar.
Den medicinska aborten hade misslyckats.
Läs även: Efter Baaams kampanj: Nu vill alla #prataomabort
Jag fick med mig nya aborttabletter hem och fick en ny tid några dagar senare. Tabletterna fungerande inte den gången heller och jag fick istället en akuttid hos dagkirurgin för att göra en kirurgisk abort.
Jag var livrädd och grät helt hysteriskt hela tiden. Trots det kände jag mig ändå väl omhändertagen på sjukhuset.
Och nu sitter jag här hemma i min säng och skriver detta, en vecka och två dagar efter min första operation någonsin. Det var också min första abort och den gick fel, trots att barnmorskorna och läkarna försäkrade mig om att allt skulle gå bra.
Min kropp är helt slut. Den är så fruktansvärt trött och sliten efter allt detta som pågått i två månader. Tre antibiotikakurer med sammanlagt fem sorters antibiotika har också gjort sitt.
Så det är väl min historia.
Jag är så ledsen efter allt detta. Jag känner mig åsidosatt och dömd. Det har känts som att många av dem jag träffat inom vården i samband med detta, har dömt mig som ung och oansvarig. Jag känner att jag har blivit pressad och pushad att få detta gjort så snabbt som möjligt, trots att jag endast var i vecka fem. Jag hann inte ens få prata med kuratorn innan för att fastställa att jag var verkligen säker på mitt beslut.
Jag har känt mig otroligt ensam, som ännu ett fall i raden. Ännu en patient. Ännu en dum tonåring som inte vet vad hon gör… trots att jag är 21 år och gjort allt jag kunnat för att inte bli gravid.
Läs även: Alexandra, 27: När ska Sverige börja bry sig om min f*tta?
Jag ångrar min abort otroligt mycket, samtidigt som jag på ett sätt vet att jag var tvungen att göra den. Men jag önskar ingen annan kvinna det lidandet som jag har fått gå igenom.”
Fotnot: Lina har hört av sig till Baaam med sin historia efter kampanjen #prataomabort. Hon önskade att få vara anonym och heter egentligen något annat.
