Lisa, 34, fick ortorexi: Jag visste att träningen var livsfarlig, men kunde inte sluta

När Lisa Jisei blev frisk från anorexi återupptog hon sin stora passion – dansen. Framgångarna kom snabbt och hon ökade på träningen mer och mer samtidigt som hon åt allt mindre. Till slut hade hon tränat så hårt att hennes kropp var i sämre skick än en 80-årings. Här berättar hon sin historia.

Av: Malin Ny

Läs mer: Har din vän drabbats av ortorexi? Så vet du – och så hjälper du

“Jag fick diagnosen anorexi som 14-åring och avslutade min sista behandling när jag var 20 år. När jag kom ut från behandlingen återupptog jag mitt stora intresse, dansen. Jag hade under lång tid haft träningsförbud och lagt all fritid på mina ätstörningar. Så jag längtade verkligen.

Dansen blev snabbt mitt liv och dansskolan mitt andra hem. Jag började tävlingsdansa och undervisa på dansskolan, samtidigt som jag arbetade jag upp styrkan i gymmet. Ganska snabbt blev träningsmängden stor. Jag började även springa några gånger i veckan och bestämde mig för att gå en kostrådgivarutbildning eftersom jag var så intresserad av mat och träning.


Jag tävlingsdansade samtidigt och blev rankad att åka på ett EM och ett VM hösten 2007. Sommaren låg då framför mig och jag bestämde mig för att ägna den åt att komma i toppform. Jag började dra ner på maten snabbt och träningen ökade. När hösten väl kom var jag söndertränad och fylld med ångest.”

”Väl på VM skadade jag mig i ryggen och efter tävlingen blev jag liggande. Jag var frustrerad över skadan och tolkade den som att jag var för svag. Jag ökade på träningen ännu mer. På EM kollapsade jag när jag kom av tävlingsgolvet.

Foto: Emelie Otterbeck

Trots det kunde jag inte förmå mig att dra ner på träningen. Jag gick till en personlig tränare för att få hjälp med ryggskadan. Där fick jag beskedet som kändes som ett slag i ansiktet. Min kropp var i sämre skick än en 80-årings. Jag fick totalt träningsförbud och råd om mer mat och vila.

När jag väl kom hem kunde jag ändå inte dra ner på träningen. Jag kollapsade under flera av mina dagliga pass, jag blev deprimerad och kände mig fängslad. Jag visste att min träning var farlig, att min sjukdom kunde ta död på mig. Jag ville inte dö, men jag kunde inte sluta träna.

Snart blev jag avstängd från dansskolan. Dansskolan var mitt liv och allt jag då brydde mig om. När jag fick beskedet bestämde jag mig för att springa tills jag inte kunde stå. Jag sprang ut från lägenheten och försökte hitta vägar där ingen kunde hitta mig. Mina anhöriga började leta efter mig, till slut hotade de med att ringa polisen. Först då berättade jag var jag var, i ett dike i vägkanten. Jag blev upphämtad, körd hem och sen vidare till psykakuten.”


”Till slut kunde jag ta emot hjälp. Jag hade inte längre något att förlora. Jag hade inget jobb, flera vänner hade dragit sig undan och min relation till min man höll på att rasera. Min man och jag gjorde tillsammans en plan för att söka vård och vi tog oss steg för steg fram till behandling. Till slut fick jag vård på en privatklinik i Stockholm.

För mig vore det att hyckla att säga att jag är helt frisk och fri idag. Jag tänker på mig som tillfrisknad med en stor sårbarhet att kunna drabbas igen. Jag ser det så för att hålla mig så frisk som möjligt, på samma sätt som en alkoholist ser på sig som nykter alkoholist. Jag har däremot kommit väldigt långt, är väldigt stolt över min resa, har ett fantastisk liv och ett otroligt bra nätverk som hjälper mig att hålla mig nykter.”

Lisa Jisei har skrivit en bok om sina upplevelser – “Jag är sjuk : om manisk överhälsosamhet – ortorexi”.

Källor: Atstorningar.se, jagarsjuk.se, vardguiden.se
Foto: Johannes Hedlund, IBL