Annons
 

#metoo tar över nätet – här är kvinnorna som berättar om sexuella trakasserier

De senaste dagarna har sociala medier svämmat över av berättelser om sexuella trakasserier under hashtaggen #metoo. Här är några av de som berättat.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

Läs också: Pressombudsmannen: Därför publicerar media inte namn – och bör heller inte göra det

Har ditt flöde också plötsligt fyllts av hastaggen #metoo? Vid det här laget vet du kanske att den skapades av skådespelerskan Alyssa Milano för att, i kölvattnet av Harvey Weinstein-skandalen, uppmana kvinnor att våga berätta om sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. Under hashtaggen gick kändisar som Debra Messing och Anna Paquin ut för att, kanske för första gången, berätta vad de utsatts för. Och i veckan nådde så initiativet Sverige.

Annons

Läs också: ”Män har tagit sig friheter i tystnad förut – det är slut med det nu”

Många är de svenska kvinnor, kända som okända, som valt att berätta sina historier eller bara dela Alyssa Milanos första uppmaning:

Katarina Wennstam är en av de och på sin Instagram skriver hon:
”Det vi ser nu är inte en ”skandal”. Det vi hör är det öronbedövande dånet när tusen och åter tusen kvinnor reser sig mot tystnadskulturen. Det är nog nu. #metoo”.

Den meningen delas även av kriminologen och debattören Nina Rungs:
”Under hela dan har jag sett hur sociala medier fylls av kvinnor som berättar om sin utsatthet. Om att vi inte tänker vara tysta mer. Inte skydda förövarna. Därför att tystnaden ju liksom ÄR förövarens bästa vän”.


Det sveper en våg över världen, flödet i sociala medier fylls av kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och/eller övergrepp delar hashtaggen #metoo Just historien om filmmogulen Harvey Weinstein och Hollywood gör att jag förstås tänker på researchen till min bok Alfahannen (2010), som handlar om just sexuella trakasserier i filmbranschen – och om varför vissa män tillåts utsätta kvinnor, år efter år. Jag har liknat det vid att vissa kulturmän genom sin status, sin ställning, sitt kändisskap och sin makt i teater-, film-, musik- eller tv-världen uppnår något som bäst kan liknas vid diplomatisk immunitet. De kan faktiskt göra vad fan som helst och komma undan med det. Folk kommer alltid att titta åt andra hållet eller låtsas inte se, så länge de fyller biosalongerna, säljer teaterbiljetter eller har höga tittarsiffror. Innan jag skrev Alfahannen, under researchen, så viskade kvinnor till mig om vad de varit med om, men de vågade inte prata öppet om sina upplevelser, av rädsla för att andra i den lilla ankdamm som den svenska filmbranschen är skulle känna igen dem eller de män de berättade om. När boken väl hade kommit ut kontaktades jag av flera kända kvinnliga skådespelare som känt igen sig i historien om debutskådespelaren Emma Wahl och delade med sig av upplevelser från sina unga år. För var det något som förenade dessa kvinnor, utöver likheten i männens trakasserier och omgivningens tystnad, så var det just att det skedde när de var unga och nya i branschen. Som en flerfaldigt prisbelönad kvinna sa till mig ”när jag befinner mig här uppe där jag är nu, skulle ingen av de där männen våga bete sig så mot mig längre, men det var något helt annat de första åren”. Det vi ser nu är inte en ”skandal”. Det vi hör är det öronbedövande dånet när tusen och åter tusen kvinnor reser sig mot tystnadskulturen. Det är nog nu. #metoo

Ett inlägg delat av Katarina Wennstam (@katarinawennstam)

#metoo

Ett inlägg delat av JESSICA ALMENÄS (@jessicaalmenas)

Jag föreläste för @ksan_wocad idag om tjejers utsatthet för sexualbrott. Sen åkte jag ned till Ystad för att imorgon prata om våld i nära relation generellt och mäns våld mot kvinnor i synnerhet. Under hela dan har jag sett hur sociala medier fylls av kvinnor som berättar om sin utsatthet. Om att vi inte tänker vara tysta mer. Inte skydda förövarna. Därför att tystnaden ju liksom ÄR förövarens bästa vän. Jag vet inte vilken av alla gånger som kändes värst. Tennistränaren som tryckte sin kuk mot oss så att vi båda (tjejer) slutade. Träslöjdsläraren som så fort han kom åt tryckte in mig mot träbänken med kuken. Mannen på bussen på väg från stallet som hade sin hand mellan mina vettskrämda barnsben eller killkompisen som fick sova över och helt plötsligt hade händerna innanför t-shirten omslutande mina bröst. Alla de killar på lågstadiet som nöp oss i blygdläpparna och "brösten". Alla män ute på dansgolven som ansett att min kropp är deras att bestämma över. Eller så är det rädslan. Att jag reagerar instinktivt nu när mannen på tåget mellan Malmö och Ystad vägrar slita bort blicken. Den där vana otrygga jävla känslan som begränsar. Jag vet inte. Men det jag vet är att jag önskar att alla män, ja ALLA män skulle ta och lyssna på kvinnors rädsla, berättelser och utsatthet. Och sen rannsaka sig och göra #metoo till ett verktyg att synliggöra sina egna tafsanden, övertalningar, tjat, utnyttjanden och övergrepp (för att inte prata om alla gånger killkompisarna gått över gränser utan att någon agerat). För så många utsatta – betyder så många som utsatt #metoo.

Ett inlägg delat av Nina Rung (@ninarungs)