Johanna Wester som har skrivit boken Catfight om kvinnlig osämja jämte en kvinnosymbol och en skrivmaskin.

Johanna Wester om boken Catfight: ”Gå inte på myten om kvinnlig osämja”

”Det är så mycket skitsnack mellan kvinnor”. ”Tjejer klarar inte av att samarbeta”. ”Brudar är jämt falska mot varandra”. ”Flickor kan inte leka tre!” I boken Catfight plockar Johanna Wester isär nidbilden av kvinnor i grupp. Möt månadens Baaambrud!

2:30

Efter reklamen: De största framstegen för feminismen de senaste 20 åren

(2:30)

Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud, någon som gör och säger smarta, bra saker och som vi vill hylla. I april 2021 är månadens Baaambrud bokaktuella Johanna Wester.

Johanna Wester har en examen i etnologi och är FN-förbundets föreläsare om kvinnor och barns rättigheter. Hon har tidigare gett ut romanen Nattsagor för sömnlösa och varit redaktör för den feministiska antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15 – som även blev podd här på Baaam.

Den 21 april släpps boken Catfight där hon vill avslöja myterna om kvinnor i grupp – för att hindra dem från att gå i arv.


Jag hade många killkompisar i gymnasiet. Det har varit till min fördel och jag har varit stolt över det. Folk har sagt att jag inte är så tjejig och menat det som en komplimang. Det har gjort mig glad. Utan att tänka på det har jag ansett mig som ”ett undantag i det sämre könet” som Johanna Wester uttrycker det. Det är en av de stundvis ganska jobbiga insikterna som jag har fått av att läsa boken Catfight.

– Eftersom vi lever i ett samhälle som inte bara smutskastar kvinnor, utan också glorifierar män, belönas tjejer både för sådant som att inte vara ”för tjejiga” och att ha många killkompisar, förklarar Johanna Wester när jag möter henne för att prata om boken.


Kvinnlig osämja – myt eller sanning

Catfight handlar om myten om kvinnlig osämja. Eller är det en myt? Kan tjejer inte leka tre och är det kanske vanligare med konflikter på kvinnliga arbetsplatser? Nidbilden av kvinnor i grupp är hur som helst starkt inpräntad i oss sedan barnsben. Vi skrattar när Chris Rock gör standup om kvinnors hat sinsemellan. I Våra värsta år säger huvudpersonen Al Bundy: ”Försök inte förstå kvinnor. Kvinnor förstår kvinnor och de hatar varandra”. Studiopubliken tjuter av skratt. I Peter Pan är det ständig konflikt mellan de båda kvinnliga karaktärerna Wendy och Tingeling. Den senare kallar Wendy för ful och försöker döda henne av svartsjuka. ”Tingeling hatade henne med en mycket kvinnlig kvinnas glödande hat”, står det i barnboken.

Och exemplen fortsätter i oändlighet genom kulturen och livet – och tas upp i boken Catfight.

Vad är det viktigaste som du vill få fram med den här boken?

– Det är att patriarkala intressen försöker lägga beslag på berättelsen om kvinnors grupper. Om jag hade förstått det tidigare hade det förändrat mycket för mig. Och så vill jag få fram att det är en avgrundsdjup skillnad mellan vilka förutsättningar som finns för något och vilken mänsklig förmåga som finns. Det går inte att mäta hur kvinnor behandlar varandra om de inte har fått villkor och rimliga förutsättningar för att ha ett samspel.

”Det här är min uppgörelse med kvinnofientligheten omkring och inuti mig”, skriver du i boken. Berätta, vad fick dig att skriva Catfight?

– Jag insåg gradvis, och ganska sent i livet, att det finns en idétradition om kvinnors samspel som något misslyckat, löjeväckande eller ointressant – även för kvinnor själva. Och så insåg jag parallellt att jag faktiskt har trott på det här. Inte bara trott på det, jag har spridit ordet!

Johanna Wester jämte boken Catfight om myterna kring kvinnor i grupp.

Johanna Wester och boken Catfight. Foto: Emily Dahl/Romanus & Selling

Johanna minns tillbaka på den hårda stämningen mellan tjejerna i högstadiet. Hon ansåg sig länge ha empiriskt goda skäl till att undvika kvinnliga bekantskaper. Hon beskriver hur hon själv knuffat andra tjejer på dansgolv, tittat snett på och spridit rykten om tjejer som varit mer populära. Och så har hon valt att bara umgås med killar för att undvika tjejers drama.

– Jag hade gått på en klassisk antifeministisk myt. Jag som ändå har kallat mig feminist och varit medveten om att vi lever i en ojämställd värld. Jag trodde att jag hade koll, men det hade jag inte. När jag insåg det var det både en tråkig period av varseblivning, om mig själv och om samhället, men också en insikt om vad som hade gått förlorat! Jag hade på ett sätt gått miste om kvinnor i över ett decennium liksom. Varför? Det ville jag svara på med boken.

I boken får man följa Johannas egna erfarenheter och tankegångar samtidigt som man får ta del av studier som kan ge möjliga förklaringar, både sådana som spär på myten om kvinnlig osämja men också tvärtom.

Vad skulle du svara på en rak fråga: Är kvinnlig osämja en myt eller finns det korn av sanning?

– Den här idétraditionen om kvinnor är en myt, men den skapar också självuppfyllande profetior. Det får konsekvenser när pedagoger i all välmening tipsar unga flickor om att inte leka tre, eller när vi säger att det är mer skitsnack på kvinnodominerade arbetsplatser, eller anklagar kvinnliga företagsledare för att sålla bort duktiga kvinnor bland arbetsansökningar... Allt det kan ibland stämma, men vi kan inte sluta där. Istället måste vi fråga oss: varför stämmer det i så fall?

Vanligare med konflikter på kvinnliga arbetsplatser

Under sin research hittade Johanna Wester studier som faktiskt styrker det faktum att det är mer skitsnack och konflikter på vissa kvinnodominerade arbetsplatser. För en stund tänkte hon att hon inte längre kunde skriva boken, för nu fanns ju svaret där svart på vitt.

– Det var den farligaste stunden i bokarbetet. Men hur tusan kunde jag vara nära att nöjdförklara mig där? Det skrämmer mig, för det var inte så länge sedan. Och det var ju tvärtom där jag skulle börja gräva.

Och vad kom du fram till?

– Att det handlar inte om könet hos människorna på en kvinnodominerad arbetsplats – det handlar om förutsättningarna som saknas. Kvinnodominerade miljöer lider genomgående av resursbrist, vilket i sig är en patriarkal effekt. Till exempel har arbeten som domineras av kvinnor lägre status. Ta vård och omsorg, där går folk på knäna. Och vilken studie du än tittar i kan du se att när människor behöver jobba ihop under stressiga omständigheter och långt ner i en hierarki där man varken har inflytande, tid, hygglig lön eller materiella resurser – då har man en ganska bra grogrund för konflikt. Helt oavsett kön på de inblandade.

Johanna Wester med den helt kvinnliga ensemblen för pjäsen Egalia.

Johanna Wester i den helt kvinnliga ensemblen för pjäsen Egalia, 2012. Foto: Teater Tribunalen

Men i boken finns inte bara studier som bekräftar nidbilden av kvinnan, det radas också upp många exempel på hur kvinnor genom historien framgångsrikt har organiserat sig och samarbetat. Som när man på 1930-talet ville förbjuda gifta kvinnor att förvärvsarbeta, kvinnojoursrörelsen, kampen för aborträtten, metoo och Womens march för att nämna några. Och så finns även studier som visar att tjejer generellt är bättre på gemensam problemlösning än killar.

Är det viktigt att lyfta fram att tjejer är bättre än killar på problemlösning? Hamnar vi inte återigen i ett problematiskt förhållningssätt då, där det blir ett krav på kvinnor att vi måste vara bättre än män för att tas på allvar eller bli respekterade?

– Jag håller helt med dig. Jag var kluven till att ha med den här typen av formuleringar, men det var för att göra en poäng av att det är absurt att hävda att kvinnor inte kan lösa problem tillsammans, säger hon och fortsätter:

– Målet ska verkligen inte vara att bevisa att någon är bättre än den andra. Är det någonting jag själv vill bli bättre på så är det inte att uppvärdera det kvinnliga, utan att sluta se någonting som kvinnligt eller manligt över huvud taget. Att sluta se kön på det sättet, för det är ganska ointressant.


Kvinnor separeras tidigt – och får svårt att enas

I boken beskrivs det att det är personer med patriarkal makt som tjänar på nidbilder av kvinnor. Och Johanna Wester ställer sig frågan: Så varför vägrar inte bara kvinnor att ge idén minsta stoff genom att samarbeta på alla fronter?

– Det enkla svaret är att det kan straffa sig alltför hårt. Det är helt enkelt inte tolererat. Det är det äldsta tricket i boken: att de som vill behålla sitt maktövertag söndrar och härskar för att separera grupper som kan ha anspråk på en del av makten. Och i taktiken ingår inte bara att separera kvinnorna, utan också göra det svårt för dem att återigen enas.

Johanna Wester poängterar dock att det här görs omedvetet. Hon tror inte att män går in med målet att splittra kvinnor, men menar att det finns hårt inpräntat i oss på grund av att vi har en maktordning som gynnar män.

Självkritik besudlar vår bild av andra kvinnor

För några år sedan rapporterade organisationen Sveriges kvinnolobby att nio av tio tjejer mellan 13 och 30 vill förändra något hos sig själva på grund av reklam. Men Johanna Wester undrar om det verkligen stannar där? När så många flickor och kvinnor fått lära sig självtvivel, hur långt är då steget till att se även andra kvinnor som i konstant behov av att bli ”bättre”?

I boken finns många exempel på hur vi slår på oss själva som kvinnor, och därigenom också slår på andra kvinnor och bedömer dem med en överdrivet kritisk blick.

Om vi nu lär oss att vara skeptiska till varandra från start i livet, finns det då något hopp för att bli kvitt nidbilden av kvinnor i grupp?

– Ja, det finns hopp. Det går framåt. För att orka vidare är det också viktigt att tillåta sig allmän självomsorg: att inte ta varenda debatt, att inte känna sig tvungen att utbilda var och en i sin omgivning och att vara rädd om sig själv. Om man kan ha den självomsorgen – för att behålla sin motståndskraft i ett samhälle som inte nödvändigtvis vill en väl – och samtidigt går samman med andra med liknande förtryckserfarenhet... Det är så samhällspolitisk utveckling sker!


Drömmen om ett bättre samtalsklimat

Du var inne på en dröm om ett samhällsklimat med högt i tak där vi inte slår på eller rivaliserar med varandra. Hur ser du på samtalsklimatet i dag och vad är det som skulle behöva förändras?

– Nu ska jag hålla mig från att sätta likhetstecken mellan kvinnor och feminister, de är ju inte synonymer. Men med det sagt kan det ibland vara för strängt inom feministiska diskussioner när det kommer till exakta ordval, tonfall och fokus. Det måste vara okej att vara oliktänkande och kvinnor gör gott i att välkomna lite friktion – ironiskt nog. Våga slappna av och sluta tro att folk vill en illa för att man inte tycker precis likadant.

Jag såg en Instagrampost häromdagen och blev så varm i kroppen. Det var en bild på en damtoalett ute på krogen med texten: ”tänker du ibland på alla snälla fulla tjejer som du träffat på toaletter och undrar hur dom har det? Jag saknar er alla.”

– Men gud! Det är ju fantastiskt! Ja! Precis så!

Vad har du för bild av kvinnlig gemenskap i dag? Med boken i hand?

– Alltihop handlar egentligen om att sluta se kvinnor som om de kommer med något inneboende alls. Men utifrån att ha valt bort kvinnor en stor del av mitt liv måste jag säga att kvinnor numera väcker min nyfikenhet, mitt stora intresse och emellanåt min längtan på ett sporrande sätt, säger hon och ler.

– Jag tycker också att kvinnor är sådana ofattbara kämpar. Att vi står upp? Och att vi trots allt detta har så kul ihop! Vad är det ett tecken på? Inte fan är det att vi inte fungerar ihop i alla fall. Om vi kan göra så mycket när vi är så motarbetade – vad skulle vi då kunna göra framöver, när vi går bredvid varandra?

Det låter som att man skulle vilja trycka boken i hand på männen så att även de ska få syn på det här. Men vem är det som ska läsa Catfight hoppas du?

– Jag skrev den här boken för att varna andra kvinnor för att slösa den tid som jag har slösat på att undvika mina medsystrar. Gör inte mitt misstag. Gå inte på de här myterna. Livet är för kort för att undvika hälften av jordens befolkning.

Så det är en bok om kvinnlig osämja som för kvinnor samman?

– Ja, förhoppningsvis. Men också om rätten att inte behöva vara samma, men ändå hålla varandra som jämlikar. Låt oss göra kollektivt anspråk på att inte tycka likadant! Fram med härliga debattklimat med högt i tak där vi kan skrika på varandra, bli förbannade och vara uttrycksfulla, utan att någon härleder det till kön.

Foto: Emily Dahl/Romanus & Selling

Relaterade artiklar

Banbrytande uppfinningar av kvinnor – som ingen pratar om

Märta Tikkanen – hemmafru och feministisk ikon