Baaams redaktionschef Nathalie Mark skriver om Netflixserien ”Unbelievable”.
Nathalie Mark: ”Unbelievable” visar än en gång att kvinnor alltid straffas dubbelt
Baaams redaktionschef Nathalie Mark skriver om att bli dubbelt bestraffad och misstrodd av rättsväsendet – från Netflixserien ”Unbelievable” till Cissi Wallin och #metoo.
Baaams redaktionschef Nathalie Mark skriver om Netflixserien ”Unbelievable”.
För två veckor sedan släpptes miniserien Unbelievable på Netflix. I serien får vi följa den verkliga historien om Marie Adler (spelad av Kaitlyn Dever) som överfalls och våldtas i sitt hem men snart anklagas för att ha hittat på hela händelsen. Parallellt möter vi poliserna Grace Rasmussen (Toni Collette) och Karen Duvall (Merritt Wever) som på varsitt håll försöker finna gärningsmannen bakom en lång rad överfallsvåldtäkter.
När jag först slog på serien ska jag erkänna att det var med viss skepsis. Jag är trött på att se kvinnor våldtas på tv – jag tittar på dig, Game of Thrones! – och jag undrade vad jag skulle få ut av att än en gång bevittna kvinnor som misstros när de berättar om mäns övergrepp. Men jag fick snabbt se min tvekan suddas ut. I serien har man gjort något ovanligt – man har låtit kvinnors historier ta plats utan att exploatera dem samtidigt. Här syns bara korta blixtar av övergrepp, inga nakna kvinnokroppar skärskådas och de kvinnliga poliserna behöver varken konkurrera om utrymmet på skärmen, spela på sin sexualitet eller enbart representeras genom sina relationer till män.
Det finns dock en genomgående känsla som jag efter serien kommer bära med mig länge – ilskan. Det är plågsamt att se Marie bit för bit brytas ned, hennes historia plockas isär och varje del lyftas fram med ett ifrågasättande av två manliga poliser. När hon än en gång tvingas berätta vad som hänt henne och missar något hon sagt tidigare säger Detective Parker (Eric Lange) något som nog många kvinnor före henne tvingas höra:
“I’m gonna tell you a version that does fit together. A young woman, been through a ton of bad stuff … feeling isolated, lonely, might on the spur of the moment come up with something without thinking it through that could get her the attention she needs”.
Kvinnor som berättar om övergrepp vill bara ha uppmärksamhet. Var har vi hört det förut?
Under #metoo steg en tsunami av berättelser till ytan och kraschade över världen. För första gången, kanske någonsin, togs kvinnors historier på allvar. Man började lyssna istället för att ifrågasätta. Det var en befrielse och det kändes som början på något stort.
I Sverige blev Cissi Wallin en av de första som på sociala medier gick ut och anklagade offentlig person för övergrepp i samband med #metoo. Hon menade att Fredrik Virtanen (numera Ramqvist) våldtagit henne elva år tidigare och hennes inlägg kan mycket väl bidragit till att #metoo-rörelsen blev starkare i Sverige än i många andra länder. Men såklart stod hon inte oemotsagd. I ett avsnitt av ”Uppdrag granskning” ifrågasattes om övergreppen ens hänt och genom att lyfta fram olika detaljer kunde tittaren göras osäker på om Cissis historia stämde. Och så i mars 2018 polisanmälde slutligen Virtanen själv henne för grovt förtal, i november inleds rättegången. Uppmärksamheten har skiftats från övergreppet till Cissis påstådda vilja att få just uppmärksamhet. Nu är det hon, inte Virtanen, som står i de åtalades bänk.
Det har nu gått snart två år sedan #metoo och i en studie från Harvard Business School kunnat visa att #metoo gjort att 27 procent av de tillfrågade männen undviker att ha enskilda möten med kvinnliga kollegor. Mer än var femte man är också mindre villig att tillsätta kvinnor till tjänster som innebär täta kontakter med dem och så många som var femte man undviker att anställa attraktiva kvinnor.
Om något är tydligt i vårt samhälle är det att kvinnor alltid straffas dubbelt. Först genom att utsättas för brott i sig, sedan genom att misstros av rättsväsendet. Och nu kan vi till och med bestraffas på förhand, som någon slags skruvad version av Minority Report.
Kampen för verklighetens Marie Adler får, som tur är, sitt slut men kampen för alla andra kvinnor i hennes position pågår. Och innan vi har ett rättsväsende och en poliskår som helt och hållet består av sina Grace och Karens kommer kampen för kvinnors rätt att bli trodda och hörda att fortsätta.