Aysha Jones om ojäsen Bergets topp om Martin Luther King på Dramaten.

Aysha Jones om pjäsen Bergets topp: ”Svarta berättelser måste få ta plats”

Baaams krönikör Aysha Jones reflekterar kring pjäsen Bergets topp om Martin Luther King – och om vikten av att låta svarta berättelser ta plats. ”Vi lär våra barn vikten av att acceptera och respektera att alla är olika men om vi någonsin ska kunna lämna efter oss en värld där alla accepteras så behöver svarta människors historier bli hörda.”

Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.


Jag vill inleda med att jag är partisk. Jag var en del av produktionen för Bergets topp, pjäsen om Martin Luther Kings sist kväll i livet, som hade premiär på Dramaten i dagarna. Ett komiskt, melankoliskt, dystert, hoppfullt och sårbart framträdande av högsta kvalitet. Sådan hög kvalitet man kan förvänta sig när några av Sveriges bästa går ihop och levererar en berättelse som väntat 53 år på att få inta finrummen.

Svartas berättelser behöver ta plats, överallt och utan kompromisser.

”Ironin när detta viktiga verk visas på en scen grundad av en kung som godkände slavhandel”

The National Black Theatre of Sweden (NBTS), den tredje bebisen till makarna Josette Bushell-Mingo och Stefan Karsberg, har inlett ett samarbete med Kungliga Dramaten och det är utan tvekan ett av de bästa dragen det exkluderande huset kunnat göra. Ever. Förutom att nå helt nya målgrupper så får man också in en helt ny dimension av scenkonst från en av världens bästa regissörer, och de som hon – Bushell-Mingo – har med sig i sitt team. NBTS ger osjälviskt och givmilt av sin sårbarhet, sin kärlek och möjlighet till försoning, och ironin när detta oerhört vackra och viktiga verk visas upp på en scen grundad av den kung som både godkände och undangömde Sveriges roll i den brutala slavhandeln, går mig inte förlorad.

Det är en konst att kunna ge till den som berövat en på allt man har. It’s a blessing and a curse, som förstärks av två eminenta skådespelare vars kemi är läskigt nära vad som skulle ha kunnat vara verklighet. Även de ger, och ger. Trots mindre motgångar och personlig sorg så ger de. Och jag känner det. Jag känner varje suck, rörelse, skratt och även rädslan. John-Alexander Eriksson kan vara en av landet främsta scenkonstnärer och det är en ära att ha fått se Dr Martin Luther King ta plats i hans form. Men John-Alexander är så många fler än ”bara” vår fallna människorättskämpe. Han är alla våra förfäder vars ångest, smärta och sorg infunnit sig innan döden knackat på dörren, vare sig det var till havs eller på främmande land.

”Jag ber att alla som faller offer för det meningslösa våldet går sin död till mötes med en Camae vid sin sida.”

Man hör Sohna-Selams (min dotters) röst säga ”snälla gud, låt inte min pappa dö ensam” och den subtila detaljen för mig till rummet där min pappa mördades. Utan att ha sett det, vetat vad som egentligen hände så ser jag även min pappa i John-Alexanders gestaltning. Och det gör ont. Att tänka att den extremt trovärdiga paniken troligtvis infunnit sig även hos honom. Tårarna rinner, och för ett ögonblick glömmer jag att det varken är min pappa eller verkligheten vi ser på Dramatens scen i Målarsalen.

Och precis när jag tror att jag inte ska klara mer så fångar Camae, spelad av Kayo Shekoni, upp mig. Ger mig hopp och tröst i att Gud, förhoppningsvis även hörde min bön när jag bad henne vaka över min pappa. Och jag ber än att alla som faller offer för det meningslösa våldet går sin död till mötes med en Camae vid sin sida.

”Svarta människors historier måste bli erkända och bekräftade att det inte har varit okej”

Vi, den svarta befolkningen i diasporan, bär en börda vi aldrig bad om. Vi har ärvt ett öde som bestämdes av människor vars empati inte sträckte sig till våra förfäder, och på grund av det lider vi fortfarande av dess konsekvenser. Till saken hör att vår sorg, smärta och hopplöshet bara kan läkas när våra berättelser lyfts och folket inte bara hör utan stannar upp och faktiskt lyssnar. Vi lär våra barn vikten av att acceptera och respektera att alla är olika men om vi någonsin ska kunna lämna efter oss en värld där alla accepteras så behöver svarta människors historier bli hörda, bli erkända och bli bekräftade att det inte har varit okej. Det har aldrig varit okej. Men det kan bli bättre!

Till John-Alexander och Kayo vill jag säga tack, tack för att jag fick frid och försoning.

Aysha Jones är grundare av Black Lives Matter Sweden och bloggar på Baaam. Du hittar hennes blogg här.

1:45

Efter reklamen: Ny profil på Baaam: Aysha Jones

(1:45)

Slå på ljud
Relaterade artiklar
Aysha Jones: ”Gängen behöver inte hårdare tag, barnen behöver en mjukare famn”
Aysha Jones: ”Jul, jul, strålande alkoholiserade jul”
Aysha Jones: ”Feminismen i Sverige är blind för alla som inte passar in i normen”