Nathalie Mark George Floyd Minneapolis

Nathalie Mark: ”Förändring sker först när man går ut och kräver den”

Baaams Nathalie Mark skriver om upploppen efter George Floyds död i Minneapolis. ”När man i ett land är rädd för polisen så har något fundamentalt gått sönder.”

Baaam TV: Se aktuella händelser här

Under förra veckan har vi alla kunnat följa den eskalerande situationen i USA. Den tog sin början då fyra poliser i Minneapolis rycker ut efter att ett butiksbiträde larmat om att en man misstänkts har försökt betala med falska sedlar. Mannen, som är den 46-årige George Floyd, grips och sätts i handfängsel. När han läggs på marken intill en polisbil trycker en polis sitt knä över Georges nacke och det är då han får ur sig de ofattbart sorgliga orden som kommit att bli talande för en hel värld:

”I can’t breathe”.

George Floyd dör den dagen, men en 17-åring får händelserna på film och resten har vi alla kunnat se i nyhetssändningar och i sociala medier den senaste veckan. Tusentals människor samlas för att demonstrera mot det övervåld som polisen i USA utsätter svarta medborgare för. Till en början fredligt men snart tar sig manifestationerna allt våldsammare uttryck. De sprider sig till fler städer. Kravallpoliser kastar tårgas, pepparsprejar, butiker plundras, polisstationer bränns ned, journalister grips i live-tv, Nationalgardet kallas in. Minst fyra demonstranter har skjutits till döds och över 4 000 är gripna.

I dagsläget är en av de fyra poliserna åtalad för dråp och vållande till annans död. De andra utreds fortfarande. Demonstranterna manifesterar för att alla ska åtalas. Under söndagen genomfördes även demonstrationer i Berlin och London till stöd för demonstranterna i USA.


Jag är en vit kvinna uppvuxen i Sverige. Jag kan inte på något sätt förstå hur det är att växa upp som svart i dagens USA. Men det jag med smärtsam tydlighet kan se är att när man i ett land är rädd för polisen så har något fundamentalt gått sönder.

Det närmaste jag själv kommit den känslan var när jag var i Madrid för att bevaka demonstrationerna mot de nya fascistiska lagar som den spanska staten var på väg att införa för några år sedan. En dag stod jag på torget Plaza Mayor tillsammans med helt fredliga, sittande demonstranter. Folk småpratade med varandra och stämningen var god tills den från ingenstans bara dog. Jag tittade upp och såg att poliser med automatvapen långsamt omringat hela torget. En demonstrant vände sig till mig och sa:

– Du måste gå. Fort. De väntar bara på en anledning att få attackera. De kommer hitta en.

Jag blev livrädd. Det var en helt okänd känsla för mig. För många av oss som växer upp i Sverige kan man känna viss trygghet när polisen syns på stan. Man har generellt tilltro till myndigheter i det här landet och att de i grund och botten vill en väl. Hade jag haft en annan hudfärg hade min upplevelse nog även här varit en helt annan. Men där och då på det torget fick jag en liten känsla för hur det kan vara att växa upp i ett land där staten är den man bör vara rädd för, där polisen inte skyddar dig utan skyddar makten från dig.


Jag kan inte förstå hur det är att leva så, men om mitt lilla smakprov på den känslan stämmer är det fruktansvärt. Att som svart i USA lära sig från ung ålder att sträcka upp händerna i luften när en polis närmar sig är obegripligt. Och trots det händer det ofattbara gång på gång.

Eric Garner dör 2014 i New York när poliser tar strypgrepp på honom.

Året därpå stoppas Walter Scott för ett trasigt bromsljus i South Carolina och blir skjuten i ryggen med åtta skott när han försöker springa iväg.

Philando Castile skjuts 2016 i Minneapolis när han sträcker sig efter sitt körkort i en poliskontroll.

Michael Brown. Sam DuBose. Alton Sterling. Stephon Clark.

Alla har fallit offer för den inbyggda rasismen i det amerikanska samhället. Och när man lever i ett samhälle där polisen fortsätter med den här brutala och helt människovidriga behandlingen av svarta människor så är faktiskt den enda rimliga reaktionen att demonstrera.

Tror ni att kvinnor fick rösträtt genom att snällt sitta ned i båten och vänta in förändringens tidvatten? Tror ni att hbtq+-personer fick rättigheter genom att harkla sig och säga: ”Ursäkta, men jag tror minsann det är vår tur att få lite rättigheter nu?”. Det är genom demonstrationer och protester vi ser förändring i samhället. När människor till slut får nog, ställer sig upp och säger ifrån. Nej, det är inte bekvämt och ingen vill ha upplopp på gatorna i sina städer. Inte heller demonstranterna. Men det gör ont när knoppar brister, annars skulle inte förändringarna tveka. Och ibland måste förändring ske.


I veckan spreds ett gammalt klipp från tv-serien Fresh Prince i Bel Air över nätet. I klippet ses Wills (Will Smith) kompis Jazz i vittnesbåset i en rättssal med händerna i luften. Uncle Phil väser att han ska ta ned händerna men Jazz bara skakar på huvudet:

”No way. Dudes got a gun. Next thing you know I got six warning shots in my back”.

Det avsnittet sändes 1991. Det har snart gått 30 år och vi ser än i dag samma mönster upprepa sig gång på gång. Som en raspig skiva spelas samma händelser upp om och om igen.

Den enda chansen att bryta den här våldsspiralen är få de som har makt att inse att det inte finns någon annan utväg, ingen annan möjlighet än att tvingas att ändra sig. Det blir ingen förändring om man inte går ut och kräver en förändring. Och det är precis det som sker i dag.


Läs fler krönikor av Nathalie Mark här:

Nathalie Mark: ”Det finns bara ett offer här – och det är inte Paolo Roberto”
Nathalie Mark: ”Jag har stuckit huvudet i sanden – men det slutar nu”
Nathalie Mark: Jag var på abortdemonstration i Spanien – och såg vad som kan hända

Foto: Unni Zetterling

Källa: SVT, DN