Under gårdagen visades dokumentären ”David Attenborough: Klimatkrisen” i repris på SVT och trots att jag allt som oftast hoppar över saker som jag vet kommer att ge mig ångest sögs jag motvilligt in i den. Där presenteras sakligt och noggrant bevisen för de stora konsekvenser den globala uppvärmningen har fått redan i dag. Från Australiens enorma hetta som får djur att bokstavligt falla ned döda från himlen till glaciärerna som smälter i allt snabbare takt och höjer vattennivåerna över hela planeten. Inget av det här är såklart nyheter, vi har ju hört det förut. Men det var något med David Attenboroughs sakliga stämma som fick mig att vakna upp ur min självvalda koma. Men låt oss backa bandet ett år.
I ”David Attenborough: Klimatkrisen” presenteras sakligt klimatkrisens alla hot – och möjliga lösningar.
2018 var den varmaste sommaren som någonsin uppmätts i Sverige. I månad efter månad sken solen obarmhärtigt ned över det vanligtvis så regniga Sverige och snart kunde jag inte ens minnas när det regnat senast. Det måste varit många veckor sedan. Den sommaren spenderade jag på mitt landställe uppe i de värmländska skogarna. Det är en plats vi skämtsamt säger att det sällan går en dag utan att det regnar – men den sommaren kom inget regn. Inte en droppe. Istället härjade bränder i skogarna runt omkring oss och när vinden låg på från ett visst håll kände man doften av eld. Det var första gången jag blev rädd på riktigt.
Väl hemma i vår lägenhet i stan kunde jag inte sova. Det var så varmt att jag svettades igenom lakanen, vaknade intrasslad och fuktig. Våra katter låg och flämtade på golvet medan jag gjorde mitt bästa för att badda dem med kylda handdukar. Nu var jag inte bara rädd – jag hade fullständig panik. Det här var helt ohållbart, det går inte att leva så. Och sakta kom så insikten om att det är precis vad som väntar oss om vi inte gör något åt det skenande klimathotet.
När jag var med i en panel om klimatångest i Almedalen här om året erkände jag att jag stuckit huvudet i sanden när det kommer till klimatet. Jag sa att min inställning alltid varit att ”vad spelar det för roll vad jag gör när Tyskland fortsätter gräva upp kol till bolmande kraftverk och Kina industrialiseras i en aldrig tidigare skådad takt? Vad gör det då om jag tar tåget och inte äter kött?”. Jag erkänner nu att jag hade fel. För det spelar roll. En enskild människas val kan påverka oss alla – det har om inte annat Greta Thunberg bevisat för en hel värld.
Greta Thunberg har blivit en symbol för att en person faktiskt kan göra skillnad.
Problemet för mig är att jag är idealist. Jag har, naivt, trott att om något är så farligt och skadligt för vår jord och allas vår överlevnad som klimathotet är så kommer politiker att göra något åt det. I dag finns dock stora risker med att ta de radikala steg som krävs för att hejda den globala uppvärmningen. De politiska systemen i världen är inte vad de varit och när politiker ständigt riskeras att röstas bort vågar få ta de obekväma beslut som behövs. Och en sak är säker – inga populära beslut kommer att rädda jorden. Så hoppet ställs till företagen – och det är här vi kommer in. För om tillräckligt många av oss väljer bort fossila bränslen, äter vegetariskt istället för kött och ifrågasätter hur sakerna du konsumerar faktiskt produceras kommer det att få konsekvenser. Varje steg vi tar framåt spelar roll och när företag inser att de kan förlora pengar om de inte lyssnar på oss kommer vi att kunna se en verklig förändring.
Och vet ni – det finns fortfarande hopp. Sanden i timglaset är på väg att rinna ut men än är vi faktiskt inte där. Och det görs mängder av framsteg varje dag som på sikt kan göra stor skillnad för jorden. Förnybar energi blir allt billigare och lättare att använda, teknikutveckling som gör att man kan köra bilar och kollektivtrafik helt utan fossila bränslen införs i allt snabbare takt och det forskas på sätt att suga ut koldioxid ur atmosfären och kapsla in det i sten som inte kan skada oss. Dessutom fattas, trots allt, viktiga beslut av många politiker.
Under gårdagen presenterade regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna den första klimatpolitiska arbetsplanen. Det betyder att all politik ska bli klimatpolitik och frågan ska integreras i allt från transport till offentlig upphandling. Totalt 132 åtgärdspunkter lyftes upp som alla ska göra sin del för att Sverige 2045 ska kunna bli helt klimatneutralt.
Det har nu gått nästan 40 år sedan man på allvar insåg konsekvenserna av klimathotet. Hade vi redan då agerat hade det var så lätt att förhindra många av de problem vi ser i dag. Sent ska syndaren vakna, men det betyder inte att det är för sent. Även om jag inte kan förändra något ensam räcker det för mig att tänka att jag vill kunna se mina framtida barn i ögonen och säga att jag åtminstone gjorde allt jag kunde. Klimatkrisen är inte någons av vårt enskilda fel – men den har blivit vårt ansvar.
Läs mer:
7 sätt att ta dig genom julen med gott klimatsamvete
Så minskar du din klimatångest – och miljöpåverkan – samtidigt
5 tips: Så enkelt kan du minska ditt klimatavtryck
