Nathalie Mark: Tack, Star Wars – snart är den vita, manliga hjälten död

Läs också: Black Panther är en feministisk milstolpe – och du bör se den

Det är nu över 40 år sedan den allra första Star Wars-filmen hade premiär och publiken fick möta Luke, Han Solo och Leia och följa rebellstyrkans kamp mot det stora onda imperiet. Och som de hyllades. Men när de tre prequelfilmerna släpptes 1999-2005 var tonen en annan. Kritiken mot urfadern George Lucas var massiv men som kvinnlig tittare är det främst en sak som skaver – den kvinnliga representationen.

Leia från originaltrilogin, spelad av den för tidigt bortgångne Carrie Fisher, är en stark, modig rebelledare och prinsessa som därtill kan vara både sårbar och förälskad. Hon är en mångfacetterad och verklighetstrogen karaktär som inte tar skit från någon och kämpar för den goda sakens skull.

Men när hennes mor Padmé Amidala, spelad av Natalie Portman, får ta plats i historien är porträtteringen långt från Leias. Padmé beskrivs som en kompetent politiker och skicklig drottning men är i stort sett enbart där för att vara en spegel för unge Anakins känslor. Hon lever inte för någon annan än Anakin och när han lämnar henne vet hon inte vad hon ska ta sig till – trots att hon då uppenbarligen ska ha en viktig roll att spela för hela galaxen.

Det är därför med både oro och glädje jag de senaste åren tagit emot galaxens nyaste tillskott. 2015 hade ”Star Wars: The Force Awakens” premiär och för första gången i filmserien fanns en kvinna i huvudrollen. Daisy Ridley spelar den unge Rey som mot sin vilja dras iväg på rebelläventyr i galaxen. När sedan den fristående Star Wars-filmen ”Rogue One” fick premiär året därpå var det med ytterligare en kvinnlig huvudroll – Jyn Erso, spelad av Felicity Jones.

Båda dessa karaktärer skulle kunna beskrivas som bestämda, självständiga och drivande i sina roller. Men där Jyn får vara kluven, rädd och tveka inför vissa beslut faller Rey tyvärr ganska ofta in i en ensidig mall. Hon är ofelbart duktig på allt hon åtar sig, à la en huvudroll i en Jan Guillou-bok, och vi får heller inte se någon direkt förklaring till varför det är så. Det är synd, men någonstans tycks filmjätten ändå ha vaknat.

Detta har såklart också spridit sig utanför galaxens gränsmarker. Ett exempel på det är när Marvels nya succéfilm ”Black Panther” hade premiär och visade en hel värld att en film med enbart svarta huvudroller och kvinnliga generaler kunde dra in rejält med pengar. Filmen slog dessutom alla tänkbara biorekord och har dessutom dragit in så mycket pengar att den petat ”Star Wars: The Last Jedi” från sin topplacering och är nu på en andraplats av de filmer som genom tiderna som dragit in mest pengar.

Och om det är något som spelar roll i det här sammanhanget så är det cash money. För om det går att bevisa att representation inte bara är viktigt utan också kan vara en riktig kassako kommer det inte dröja länge innan tiderna av vita, manliga huvudhjältar är ett minne blott. Och skönt vore väl det.

Läs också: Redaktionens val: Skönhetsprodukterna vi inte klarar oss utan

Foto: Disney