Magnus, Sara och Sten Frisk i Tunna blå linjen avsnitt 10.

15 tankar jag hade när jag såg Tunna blå linjen avsnitt 10

Världen har blivit lite gråare, för nu har sista avsnittet på första säsongen av Tunna blå linjen sänts. Vad ska vi nu prata om? Det undrar i alla fall Baaams popkulturredaktör Sofia Börjesson. Här är tankarna som dök upp när hon såg avsnitt 10.

Jag säger som Saras ex hade sagt på söndagens gudstjänst, om han fanns på riktigt och om man pratade om tv-serier på gudstjänster:

Tomheten. Den fyller oss fullkomligt men lämnar oss ändå ihåliga. Allt som har en början har ett slut, och allt sker enligt guds vilja. Ändock känns det åt helvete att Tunna blå linjens första säsong är över.

Låtom oss därför bedja för att Cilla Jackert skriver manus så att hon får blåsor på fingrarna, dag som natt, tills vi återigen får möta de som vandrat vidare. Leah, Sara, Magnus, Jesse... Ja, allihop.

Ty allt som är viktigt är att vi får en fortsättning på Tunna blå linjen, och det snart, gärna i evighet.

Amen.


15 tankar jag hade när jag såg sista avsnittet av Tunna blå linjen

Förra avsnittet förde Mange och Sara tankarna till en känd scen i Notting hill, och den här veckan för de tankarna till Armageddon. Ni vet vilken scen jag menar: Ben Affleck, Liv Tyler och ett djurkex långsamma vandring ner mot troskanten...

Nej men Sara. Hur jobbigt får man ha det? Först skuldkänslorna efter systerns död, sedan skuldkänslorna för att vara i en annan stad när mamman blir änka och sjuk och inte klarar sig själv. Det är svårt att inte känna hennes ångest.

Kudos Amanda Jansson!

Man känner verkligen med Magnus när han sitter i telefon och slår in julklappar och har ett helt annat mindset än Sara. Hur han var inställd på ett pirrigt och kärleksfullt 2 h-samtal med sin nya flickvän som är bortrest men bara fick korta och kalla svar tillbaka... Mange, du är sjukt oskön men jag led med dig här.

Det är helt rimligt att Sara säger upp sig och känner att hon måste flytta tillbaka för att ta hand om mamman, men man ringer väl inte till växeln för att säga upp sig? Man ringer väl sin chef?

JESSE!! Vad är det för töntig röst och avsaknad av social kompetens som kommer fram när du ska videosamtala med Siri?! Du som är så bra med människor? Varför är du så cringe när det kommer till henne? Blir alla tonårspappor så per auto? Ryser.

Å herre gud. Ångesten när Leah inser att hon har sagt till chefen att hon är fast i trafiken men är helt stenad och inkapabel att jobba. Det kryper i mig. Jag trodde dock att de skulle ta blodprov på sjukhuset och få se att hon var drogpåverkad under panikattacken, men det framgår inte riktigt om någon fick reda på att hon hade rökt på?

Magnus är alltså väldigt lik fantombilden på våldtäktsmannen. INTRESSANT, tänkte jag. Jag var faktiskt helt säker på att det var han ett tag. Fatta vilken twist! Det hade varit ett riktigt ”Sten Frisk spränger hela kyrkan i sista avsnittet av Tre kronor”-moment. OBS: Tunna blå linjens manusförfattare Cilla Jackert skrev även manus till Tre kronor så det hade inte heller varit helt orimligt.

Sedan trodde jag att Magnus skulle bli ihjälslagen av det där medborgargardet på gatan. Det hade också varit en välkommen (missförstå mig rätt) twist som säsongsfinal. Jag tror att jag överlag satt och väntade på att något riktigt sjukt skulle hända, men det gjorde liksom inte det? Lite trist faktiskt.

Tur att Saras mamma verkar vara helt sinnesjukt klok och osjälvisk, för det är nog inte många i den situationen som lägger in sig själva på servicehem och tackar nej till barnens hjälp.

Hehe. Saras ex sa ”dra åt helvete” i kyrkan. Hehe.

Som mamma till en dotter (eller bara som människa och kvinna kanske) kände jag den oerhörda ilskan och panikkänslan när Siri hade blivit överfallen. När Jesse fick veta adressen och namnet på gärningsmannen och körde förbi utanför huset blev jag livrädd för att han skulle stanna och slå ihjäl honom. För ärligt talat, vad hade man själv gjort i den situationen?

Så fångades äntligen Malmömannen. Och det var inte Magnus, utan en helt vanlig Svensson-figur med fru och barn. Vad komplext – och ovant – det är att få se flera sidor av en situation i en serie. Plötsligt blir man inte bara genuint glad för att våldtäktsmannen grips, för samtidigt står hans oskyldiga familj där och får sina liv förstörda för något som de inte har haft något med att göra. Det är ett perspektiv man väldigt sällan ser i polisdraman på tv. Där är gärningsmannen bara ett monster utan anhöriga, alla hurrar när han grips och polisen som fångade monstret får allt som oftast ligga med en snygg tjej. Snipp, snapp...

Det är sällan jag har blivit så lättad av att se någon må bättre så som man ser att Leah gör där i slutet av avsnittet. Jag verkligen jublar inombords när hon äntligen får utlopp för sina känslor när hon fikar med Sara, och hur avslappnad och fri hon ser ut på Jesses glöggmys. Vilken karaktärsutveckling! Skönt, eftersom jag tidigare har klagat på att man inte får lära känna Leah tillräckligt.

Hahaha alltså när Leah kyssen Jesse... Och hur hon avdramatiserar det hela genom att säga hur konstigt det var efteråt – geni! De vore ett sådant jävla bra par. Hoppas att det blir en fortsättning på den här kärlekssagan i säsong två!

Nej, men att hela säsongen fick gå utan att vi fick höra hur Faye mådde efter den där brutala dumpningen? De jobbar ju fortfarande ihop? Besviken. Faktiskt besviken.


Och nu är alltså sagan slut för den här gången. Säsongen avslutades på ett sätt som gjorde att det inte hade behövt en säsong två – förmodligen för att det var så osäkert hur serien skulle tas emot. Men en säsong två kommer, och det gör mig väldigt, väldigt glad. Här kan du läsa vad vi vet om säsong två av Tunna blå linjen!

Relaterade artiklar

12 tankar jag hade när jag såg Tunna blå linjen avsnitt 9

13 tankar jag hade när jag såg Tunna blå linjen, avsnitt 8

15 tankar jag hade när jag såg Tunna blå linjen, avsnitt 7

11 saker du (nog) inte visste om Tunna blå linjen