Nathalie Mark: Jag vet att jag borde, men måste jag älska min kropp?

Läs också: Kroppsaktivisterna Hanna och Kajsa: Våra bästa råd för att tycka om sin kropp

När jag drar upp mobilen för att trycka igång spellistan är klockan sju på kvällen. Det är fortfarande över 25 grader varmt men trots det har jag inte tagit på mig shorts. Istället låter jag de svarta tajtsen klibba mot benen. För fem år sedan hade jag skakat på huvudet åt de som springer runt i långbyxor när temperaturen gör att det rinner längs tinningarna bara man tänker på solsken. Men inte i dag, inte längre.

Jag ska lägga korten på bordet direkt; den här texten är inte lätt för mig att skriva. I veckor har den redan gnagt på mig och jag har försökt vifta bort den. För jag vill inte skriva om detta, det är så minerad mark. Men av någon anledning har tanken inte velat släppa taget och här är vi nu. Och jag ska vara ärlig, jag är orolig. För jag är en vit, ytterst normalviktig, icke-funktionsvarierad kvinna som ska prata om min relation till min kropp. Det är som att ställa sig i skottlinjen direkt, men jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag brukade förakta folk som tränar. Lite hånfullt skämta om de som klämmer in sig på svettiga gym bara för att springa på ett löpband bredvid andra svettiga människor som springer på löpband. När folk frågade mig om jag tränade brukade jag säga ”absolut inte, jag dricker hellre vin och käkar pizza”. Och det var så enkelt för mig. Jag var av mig själv smal, ung och vad jag än åt tycktes det gå upp i rök någonstans i tarmkanalen. Så jag satt där på min höga häst tills dess att åren gick och jag omärkligt föll av och en dag fann mig själv på det där svettiga gymmet.

Läs också: Kroppsaktivisten Karin: 6 sätt att ge ditt barn en positiv kroppsbild

När jag nu spinger fram till sträckan som går längs vattnet är det fruktansvärt vackert ute. Men i folkhavet av andra löpare kommer jag på mig själv med att tänka på hur mina lår rör sig när jag sätter ned foten. Jag vill inte tänka så. Men tankarna flyger fritt och ibland snurrar de förbi när jag minst anar det. Och då skäms jag, både för att min kropp såklart inte kan leva upp till alla ideal – men också för att jag tänker så om mig själv. För att jag är en sådan dålig feminist. För du är en dålig feminist om du inte tycker om din kropp i dag. Du är svag som fallit för patriarkatets förtryck och samtidigt blir du dubbelt bestraffad om du inte lever upp till de normer och krav samhället ställer på dig. Damned if you do, damned if you don’t.

Det finns inte på världskartan i dag att någon skulle prata om vilken diet de går på, det är inte okej. Ändå är det just dieter många äter, man har bara döpt om det till att äta ”hälsosamt”. Och vad är egentligen skillnaden? Hur många känner man inte som valt bort vitt bröd och pasta till förmån för bönor och fullkornsris? Varför är det inte en diet när LCHF är det? Och hur ska man veta om alla de som tränar för att det är ”roligt” och de ”mår bra av det” också mår bra av det eftersom de uppfyller samhällets norm av att hålla sig i den ökända formen?

Vissa saker blir dock såklart bättre. Jag älskar att vi i dag tack vare sociala medier fått en så mycket bredare representation av hur en kropp ser ut. Jag älskar att jag kan öppna mitt instagramflöde, som jag mycket medvetet rensat från kroppshetsande konton och smala yogis, och se kroppar som inte ser ut som de man är van att se på reklampelare i stan. Och jag älskar att till och med reklambranschen långsamt börjat förstå att också mer vanliga kroppar säljer. Jag tror att unga i dag växer upp i en så mycket bättre värld än den jag var tonåring i men trots det har vi såklart bara börjat skrapa på ytan. Bara för att kedjor har kurviga modeller betyder inte det att alla problem trollats bort. Att alla plötsligt älskar sig själva och ingen längre har kroppsångest. Ångesten finns där, den har bara blivit lite mer dold.

Och när så många pratar om att de älskar sina kroppar känner jag skam för att jag inte kan säga samma sak. Men måste man älska sin kropp? Är inte det att ställa för höga krav på en själv i en redan extremt kravfylld tillvaro där du ska vara en trevlig och positiv kollega, en älskvärd och snäll partner, en stark och närvarande mamma och en stöttande och rolig vän. Är det inte okej att bara gilla sin kropp, då och då, och jobba för att göra det oftare? För går det ens att ha en normal relation till sin kropp i ett samhälle som alltid, på någon nivå kommer att döma dig efter hur du ser ut? Jag vet inte. Jag hoppas verkligen det, men jag vet inte.

Läs också: 16 kvinnor som visar att alla kroppar är strandkroppar

Den sista sträckan av rundan springer jag över en lång bro. Jag tar ut stegen och för ett ögonblick känns det nästan som att jag flyger fram. För ett ögonblick försvinner alla krav och jag tillåter mig själv att vara tacksam för att min kropp bär mig och mår bra. Jag hoppas verkligen att jag en dag ska vakna och älska allt med mig själv, omfamna alla mina brister och skavanker som gör mig till den jag är. Men tills den dagen kommer ska jag försöka att inte döma mig själv så hårt för att jag inte lyckas med det. Man är ju bara människa.

Foto: IBL