Krönikören Sofia Börjesson och ett citat om metoo-dokumentären De Rättslösa.

Sofia Börjesson om De Rättslösa: “Hur kunde det ta SVT fyra år att lyfta kvinnorna?”

Baaams popkulturredaktör Sofia Börjesson har varit på förhandsvisningen av De Rättslösa, en dokumentärfilm om metoo av Maria Sveland och Cissi Wallin. I den här krönikan skriver hon bland annat om ilskan över att fyra år hann gå innan man äntligen fick se en metoo-dokumentär utifrån kvinnornas perspektiv, men också om känslan av lugn som infann sig under filmens gång.

Film: De Rättslösa

Premiär: 24 oktober på SVT Play och 28 oktober på SVT2

Bakgrund: Cissi Wallin och Maria Sveland blev förbannade på det utrymme som getts sexbrottsanklagade män att breda ut sig i tv efter metoo, medan kvinnorna har fått orimligt lite plats. Så den sjätte april 2021 startades en crowdfund-insamling för att göra en egen dokumentärfilm om metoo – De Rättslösa.

Dagen efter, den sjunde april 2021, gick även SVT ut med information om att de planerade en ny metoo-dokumentär utifrån kvinnornas perspektiv, Metoo – hösten som förändrade Sverige. En dokumentärserie som de menade redan varit under produktion under ett års tid.

Handling: De Rättslösa är en timslång dokumentärfilm som handlar om kvinnornas berättelser under metoo. Inga män namnges, utan fokus ligger på att låta kvinnorna berätta om sina upplevelser. Filmen tar även upp röster från olika experter, en överläkare på en akutmottagning för våldtagna, en nationalekonom med fokus på kvinnors utsatthet och en advokat som arbetar med våldtäktsmål.


Häromkvällen var jag på förhandsvisningen av metoo-filmen De Rättslösa av Maria Sveland och Cissi Wallin. Fyra har gått sedan den där hashtagen började spridas, och det känns sjukt att så mycket tid har hunnit passera. Jag gick dit med en kompis och innan filmen tog vi ett glas på en bar. Vi pratade och skrattade och stämningen var bubblig när vi klev in på biograf Zita på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det var fullt med folk. Vi slog oss ner i biosalongen och filmen drog igång.

Allvaret föll över oss som en tung, mörk filt. Leenden byttes ut mot stirrande blickar och knappt någon minut in hördes snyft och gråt från flera håll i biosalongen. Det skulle komma att pågå genom hela filmen.

För det är ingen glad berättelse, den som kvinnorna berättade under metoo. Det är inte en peppig revolution som det ibland kan verka som när man ser tillbaka. Det var en revolution som uteblev. Det var en nedgrävd mina som till slut detonerade, och som folk ett tag tänkte skulle leda till upprättelse. Men i den uteblivna revolutionens stegring, trots alla vittnesmål, allt mod och all sorg, smärta och upprivna sår, så hände egentligen ingenting.

Hur många män dömdes? Hur många kvinnor fick istället betala för sin våldtäkt i form av skadestånd efter förtalsrättegångar?

Filmen har inget glatt slut. För det blev inget glatt slut på metoo. Visst har vi kunnat fira framgångar i Mexiko och en samtyckeslag som äntligen blev verklighet i Sverige. Men de många vittnesmål – alla de miljontals sår i kvinnors själar – de gavs aldrig någon upprättelse.

Det låter oerhört mörkt. Jag vet det. Men det fanns också något fint med filmen. För en stund så sänkte jag och alla i biosalongen axlarna. Jag kände mig trygg och trodd. Och jag kände att alla kvinnor som hade berättat om sina upplevelser var trygga och trodda. Det var ett rum där inga kritiska röster mot oss fanns med. Inga män som fallit offer. Ingen media som borde ha rapporterat annorlunda. Inga tveksamheter kring kvinnornas motiv när de berättade. Och jag kände mig lugn. Trygg och trodd. Och så ofantligt ledsen för att det bara är i det där rummet som jag har känt den känslan sedan jag skrev under uppropet 2017.


Och så blir jag arg. Jag blir arg för att det är först nu, fyra år senare, som vi får en dokumentär som handlar om kvinnornas perspektiv, helt utan ifrågasättanden. Hur kunde det bli så? Hur kunde fokus läggas på att höra männens perspektiv? På den tveksamma medierapporteringen? På hur svårt det är att få jobb efter att ha blivit ”metoo:ad”? Hur kunde man missa perspektiven kring kvinnorna? Där de får berätta vad som hände, eller att de som blev dömda för förtal också fick tala ut?

Den här filmen fick mig att känna mig tom. Men jag vill samtidigt bo i den där känslan av att vara trygg och trodd tillsammans med alla andra kvinnor. Den känslan som Maria Sveland och Cissi Wallin så skickligt fick mig att känna. Tack för det.

Pssst! Vill du se en annan väldigt bra metoo-film? Här kan du läsa om Oscarsfilmen Promising Young Woman!

3:47

Efter reklamen: TV: #metoo – på 3 minuter

(3:47)

Relaterade artiklar

Förtalskassan betalar skadestånd åt kvinnor som dömts under metoo

16 tankar när jag såg SVT:s Persona non grata – Soran Ismail

Sofia Börjesson: ”Nu myser Lambertz och Virtanen i sina offerkoftor”